Freitag, 27. September 2013

(Eisenbahn-)Ostalgie


Vor gut zwei Wochen habe ich mit Herrn Möwe einen Zweitagesausflug nach Mittelschweden gemacht. Dort hatten wir zwei Ziele: Nachmittags wollten wir die Möwenschwester und ihren Mann besuchen und abends dann Dias angucken im Eisenbahnclub des Ortes. (Eigentlich war es der Diavortrag, der Herrn Möwe vor allem gelockt hatte... ;-)

Normalerweise gehe ich nicht mit zu diesen Clubabenden der Eisenbahnfreunde, aber dieses Mal habe ich eine Ausnahme gemacht. In der Ankündigung des Clubs stand nämlich, dass ein tüchtiger schwedischer (Eisenbahn-)Fotograf nach seinem Tod 41 000 Dias hinterlassen hat und dass davon eine Menge in der ehemaligen DDR geknipst waren. Ein noch lebender Eisenbahnfreund hat sich nun dieses unglaublichens Erbes angenommen und von den zehntausenden 180 Bilder für den Dia-Abend ausgewählt.

Mannomann, das war irgendwie eine ziemlich schräge Situation: Außer mir war nur eine einzige Frau dabei, sonst natürlich alles (ältere) Herren. Und als ich mich dann auch noch als DDR-Spätaussiedlerin geoutet habe, da war es gleich ganz zu spät. Ein schwedischer Deutschlehrer brach unglaublich wortschwallend über mich herein und in seinen Fragen war der O-Ton ungefähr: Wie konntest du das nur aushalten? In der DDR war man doch entweder Stasi-Mitarbeiter oder Stasi-Opfer, nicht wahr...?

Ja, vielleicht hätte ich unsere alten Dias auch einfach mitbringen sollen. Auf denen ist es nämlich gar nicht so grau und trist und wir sehen weder wie Täter noch wie Opfer aus. Oder? ;-)







Järnvägsostalgie

Så här stod det i tidningen TÅG någon gång i somras:
"SJK Västerås, 11 sept 2013: Björn Bergfeldt efterlämnade vid sin bortgång 1991 en diabildsamling på hela 41 000 bilder! I kväll kommer Jan A Rune till oss för att visa en del av dessa. Björn var allätare inom fotografering. Men järnväg låg honom särskilt varmt om hjärtat och där blev SJK tidigt en hemvist. Årliga resor till DDR och Österrike under 70- och 80-talen med omfattande ångtrafik var höjdpunkter. Från dessa resor får vi se en del..."

Och så frågade Herr Mås: Har du lust att titta på gamla diabilder från DDR-tiden? Ja, det hade jag faktiskt. Och ångtåg hade jag ju själv åkt med under min uppväxt där, ganska mycket faktiskt. Jag minns min allra första resa som jag gjorde helt ensam till min mormor genom den östtyska provinsen. Då var jag elva år, tror jag. Två gånger fick jag byta. Alla stationerna längs vägen - och det var många då! - hade jag skrivit upp på en stor lista och en stor väckerklocka hade jag med mig också, och sedan bockade jag av alla stationer som vi hade passerat. Och vad gott det luktade sot och ånga... Och konduktörerna var så snälla, i motsatsen till tågen... Ack ja, de goda gamla tiderna.

Att diabildvisningen nu skulle hållas i Västerås det gjorde inte speciellt mycket. Jag vet inte varför jag gillar den staden speciellt. Den tillhör ju inte de allra vackraste... Det är kanske den proletära andan som på något sätt är kvar. De stora fabrikerna, den fina cykliststatyn, den säregna boken om Åsas pappa som jag hade läst. Och Herr Mås' vackra skola och hans rötter förstås... Den tjocke biskopen utanför domkyrkan som han troligen är släkt med. Fast hans kroppsbyggnad har lyckligtvis inte ärvts ner så långt i släkten... Och, ja, för att inte glömma Tomas Tranströmer och hans dikter! Nu finns de huggna i sten, fast ska man trampa omkring på en annans dikter egentligen?






Kommentare:

welle hat gesagt…

Tja, liebe Kerri, das ist das Bild, welches von den Medien immer und immer, immer wieder von der DDR gezeichnet wurde.

Habe viele, viele Jahre im öffentlichen Dienst in Westberlin gearbeitet, kenne die Klischeedenke!

Herbst-Ostseegrüße

Keri hat gesagt…

Nun ja, wir haben unser Bild und die anderen haben ihr Bild. Das ist wohl so und nicht zu ändern...

Ich wünsche dir einen richtig schönen goldenen Herbst!!!

Liebe Grüße übers Meer :-)
Keri