Saltholmen ohne Sonnenstich
Vormittags gehen wir für ein Stündchen in den Wald, um Blaubeeren zu pflücken. Es regnet, aber das ist für das Waldkindergartenkind überhaupt kein Problem. Am späten Nachmittag fahren wir nach Saltholmen raus. Es regnet nicht mehr, die Sonne kommt sogar noch ein bisschen hervor, aber trotzdem ist keiner dort. Der Wind ist frisch - und so einsam mag ich das Bad am liebsten. Dann vergesse ich, dass wir keinen Balkon haben. Und auch der Enkel ist glücklich: mit einem kleinen Stückchen Sandstrand und den Meeresspaghetti, die er in seinem Eimer für uns kocht.
Någon kille från någon tidning ringde idag och undrade om jag hade några bilder i något större format som jag tagit på Saltholmen någon gång. Och eftersom jag inte hade några bilder i något större format så tog jag med mig kameran i eftermiddags, då solen kikade fram efter den regniga förmiddagen. Inte en enda människa träffade vi där och så är badet som bäst: med kvällssolen och en frisk vind från havet som gör att segelbåtarna låter när de seglar förbi. Och så glömmer jag direkt att vi inte har någon balkong hemma...


























