Sonett 28

Oft wandl’ ich einsam am verlaßnen Strande
Mit düsterm Grübeln, trägen Schritt’s einher.
Zum Fliehn bereit, werf’ ich den Blick umher,
Ob eines Menschen Spur sich zeigt im Sande.

Nur wenn ich fern bin vom bewohnten Lande,
Find’ ich noch Rettung vor der Lauscher Heer.
Vergebens heuchl’ ich Fröhlichkeit — nicht mehr
Kann ich verbergen, wie mein Herz entbrannte.

So glaub’ ich nun der Hügel, das Gestade,
Der Fluß, der Baum, die ganze Flur errathe,
Was im Verborgnen meine Kraft verzehrt.

Und flöh’ ich zu der Erde tiefsten Gründen,
Stets wird mich Amor, der Allseh’nde, finden,
Wird zu mir sprechen, wie er stets mich hört.

Francesco Petrarca
übertragen von Carl Streckfuß

På öde fälten, ensam i begrundan,
med dröjande och tysta steg jag går;
från varje plats där fötter lämnar spår
mitt öga hjälper mig att vika undan.

Ej annat skydd än detta mig beskäres
mot mänskors blickar, granskade de fara,
ty i mitt glädjelösa sätt att vara
utläses hur jag inom mig förtäres,

och därför tror jag nu att dal och berg
och skog och floder veta vad för färg
har detta liv som är fördolt för andra.

Så otillgänglig är dock ingen stig
att inte Kärleken är med och vandrar,
jag talande med den - och den med mig.

Francesco Petrarca
svenska av Martha Larsson