Sonntag, 25. Dezember 2011

Der BuchArzt


Normalerweise hat man einen Hausarzt, den man bei kleineren und größeren Wehwehchen aufsuchen kann. Da es mit meinen Zipperlein glücklicherweise noch nicht angefangen hat, habe ich keinen Hausarzt. Wenn ich dann nämlich doch mal spontan einen dicken Hals kriege, ist unser Hausarzt sowieso gerade selbst krank und ich werde eh von einer Studentin via e-Rezept verarztet... Nee, ich habe lieber einen BuchArzt! Der hat mir schon mehrmals das Leben gerettet.

Gestern zum Beispiel. Da habe ich also das erste Mal den Weihnachtsabend nicht in Deutschland verbracht und nicht zusammen mit meinen Kindern. Das ging natürlich voll in die Hose. Ich habe den totalen Katzenjammer gekriegt. Hätte ich so vorher nicht vermutet. War aber auch mal eine Erfahrung. Mache ich nie wieder! Zu allem Überfluss hatte ich meinen Ablegern untersagt, mir etwas mit der Post zu schicken. Und da ich auch mit Herrn Möwe keine Geschenke austauschen wollte, hatte ich am Heiligen Abend nix zum Auswickeln! In Zahlen: Gar nix! Das hätte mir dann beinahe den Rest gegeben, bis mir schließlich einfiel: Aber jaaa! Der BuchArzt hatte doch was geschickt!!! Etwas zum Auswickeln! Ja, und so hat er mir also wieder mal das Leben gerettet. Noch dazu mit Ferndiagnose und vorausschauend... Hätte mit unserem Hausarzt hier um die Ecke nicht mal halb so gut funktioniert. ;-)



Ohne den BuchArzt hätte ich auch damals meinen Nobelpreisträger Jón Kalman Stefánsson nicht entdeckt. Und nun lesen wir also die alten Sagas... Ganz und gar wunderbar! Ein riesiges DANKE nach Kaulsdorf!


Normalt har man en husläkare som man kan uppsöka med sina olika krämpor. Än så länge är det inte någon mening för mig att ha en husläkare, eftersom än så länge har det inte dykt upp några krämpor på mig. Och om jag någon gång får halsfluss rätt så spontant, då brukar även självaste husläkare vara sjuk och jag blir kurerad av en vikarierande studerande via e-recept. Nej, än så länge föredrar jag min bok-läkare, som fortfarande håller till i Berlin-Kaulsdorf, ett lugnt villaområde, där mina barn gick i grundskolan. Trots det rätt så stora avståndet vet han precis vilka läkemedel jag behöver bara genom att läsa min blogg - ibland till och med innan jag hinner skriva att jag kanske inte mår helt toppen någon dag.

Igår till exempel. Det var alltså mitt första försök att fira jul i Sverige och utan mina barn. Ett försök som misslyckades kapitalt och som jag inte kommer att göra om. Utöver allt elände med hemlängtan hade jag ingenting att packa upp igår kväll, för det hade jag sagt till mina barn: Nej, ni behöver inte skicka något, jag kommer ju till er bara en månad senare. Och herr Mås och jag hade också kommit överens om att inte ge varandra något. Men att på julafton vara helt utan någonting alls att packa upp, inte ens något pyttelitet, det kändes ganska tråkigt ändå. Då plötsligt slog det mig: Jamen min bok-läkare hade ju skickat något! Något för att packa upp på julafton! Och så räddade han än en gång livet på mig. Det hade inte husläkarna på Oxhagsgatan lyckats med. Nej, åh nej. ;-)





Keine Kommentare: