Donnerstag, 3. März 2011

Flügel


oder: Mein Frühlingsopfer

Zweimal hatten wir in der letzten Woche mit Flügeln zu tun. Am Samstag war endlich die furchtbar anstrengende Jahreshauptversammlung in unserem FKK-Verein. Da lagen auf dem schönen schwarzen Flügel in dem großen Saal haufenweise Stimmzettel. Dreimal mussten die Zählfrauen nachzählen, ehe es endlich feststand: Wir können auch in diesem Sommer zusammen baden!
Mit einer ganz knappen Mehrheit haben wir gewonnen - und Herr Möwe wurde außerdem als Vorsitzender wiedergewählt. (Da gab es allerdings eine Gegenstimme: meine eigene.) Hinterher habe ich von meinem Vorsitzenden meine erste schwedische Medaille bekommen: den 5-Kronen-Schoko-Orden am blau-gelben Bande. Dafür saß bereits gestern schon wieder der gesamte neue Vorstand in unserer Küche... Puh!

Aber es gibt ja zum Glück auch Flügel, die werden zweckentsprechend verwendet. Am Dienstag waren wir in einem Konzert für vier Hände - und
das war herzerwärmend! Ein Pärchen, das auch im wirklichen Leben zusammengehört, spielte ein paar richtig gute Sachen: Strawinskis Sacre du printemps, Liszts Ungarische Rhapsodie Nr. 2, Variationen über ein paar Volksweisen, aber auch etliche richtig coole jazzige Sachen. Eine schöne Mischung! Wie es der Zufall so wollte, kam ich im Konzertsaal neben einem blinden Mann zu sitzen. Also nicht nur neben meinem eigenen, sondern neben einem richtig Blinden, der noch nie in seinem Leben etwas sehen konnte. Alle Sehbehinderten, die sich hier in der Stadt irgendwie engagieren, kennen ja einander, denn so viele sind es nicht. Aber wenn sich zwei Blinde per Zufall treffen, so braucht es mindestens einen Sehenden, der sagt: Hej, Kjell, hier ist Bernt-Erik! Vorgestern war ich also die Einäugige unter den Blinden.

Und dabei wanderte mir wieder einmal so ein kleines Fabelwesen durch die Eingeweide: Es ist irgendwas mit Kjells Stimme. In seinem Gesicht rührt sich so gut wie keine Mine - Ist das bei richtig Blinden so? - aber seine Stimme macht das alles: sie kann schmunzeln, zwinkern, die Stirn runzeln, breit grinsen - und einem sogar tief in die Augen sehen. Das habe ich so noch nie erfahren. Es ist ganz merkwürdig und irgendwie magisch.



Hemma hos...


Mitt våroffer

Det finns olika sätt att använda en flygel. I lördags stod två rösträknare vid den fina svarta flygeln i Dahlheimers Hus och räknade röstsedlarna som
låg sorterade på instrumentet. Det behövdes en sluten och två öppna omröstningar innan resultatet passade på något sätt ihop med röstlängden - och vi vann faktiskt! Men, puh, vilket jobbigt årsmötet det blev ändå. Jag fungerade som springpojke och sprang omkring med mikron i några timmar, eftersom medelåldern bland medlemmarna i Kallbadhusets Vänner är lite högre än min egen medelålder. Som otur var omvaldes herr Mås som ordförande, trots att jag protesterade högt. De bara skrattade när jag sa att det inte alls är roligt att vara gift med en förening. Med en sådan förening!
(En medlem skickade 34 mejl till herr Mås under de senaste månaderna, eftersom hon inte tyckte om mixat bad i den där lilla avdelning som kallas Hagen...) Då var det inte någon stor tröst att jag fick min första medalj som sitter på ett blågult band: den 5-kronors-choklad-medaljen. Redan igår hade vi hela den nya styrelsen hemma i vårt kök och efter att jag hade kokat kaffe och ställt fram mackor samt olika röror så kämpade jag i sovrummet med webbhotellet, eftersom IT-pojkarna hade skjutit Saltholmens hemsida till månen eller ännu längre bort. Ack ja, vad synd att jag inte kunde delta i SNF Partilles årsmöte. Den föreningen gillar jag nämligen mycket mera och där valdes jag in i styrelsen utan att jag tillfrågades ens. Roligt!

I tisdags kom det ytterligare två människor för att använda en svart flygel gemensamt, fast de gjorde det lite proffsigare. De spelade Stravinskijs våroffer i en version för fyra händer - imponerande! - och sedan lite av varje. En givande konsert tyckte jag. Slumpen ville att jag hamnade bredvid en blind man där på Artistens stora sal. Han heter Kjell och är blind sedan födseln. Jag fick säga "Hej Kjell, det är Bernt-Erik!", eftersom han känner till herr Mås, fast han aldrig känner igen honom utan att någon säger något, antingen herr Mås själv eller någon som ser och som vet att de känner till varandra. Det är något mycket speciellt med Kjells röst. Han rör inte någonting i ansiktet medan han talar (Brukar det vara så när man är blind från födseln?), utan han gör allt med rösten: le, rynka pannan, blinka, småskratta, titta djupt in i ögonen på en. Det känns mycket märkligt och det har jag aldrig upplevt hos någon annan.





Kommentare:

Fru Decibel hat gesagt…

Va, är du gift?

Keri hat gesagt…

Jag vet inte. När jag verkligen var gift någon gång, då kände jag mig mycket mindre gift än nu.

Fru Decibel hat gesagt…

Jag bara undrade om jag hade missat något ...