Mittwoch, 16. Februar 2011

Skattemat


eller: Flickan som lekte med elden

Mitt sätt att förbättra världen går lite invecklade vägar. Jag är ingen människa som kan debattera i ändlösa debatter eller påverka andra med mina åsikter. Det kan däremot herr Mås och eftersom jag flyttade in till honom så vågade han återvända till politiken. Hans comeback funkade jättebra - nästan som en komet - och nu har han blivit invald i två nämnder och ett kommunalt bolag. Då kan vi alltså förbättra världen tillsammans nu. Att förbättra världen innebär idag att läsa en förfärlig massa pdf-filer och att delta i långvariga sammanträden. Som synskadad är det ibland väldigt jobbigt med alla dessa pdf-filer, framför allt när de inte vill bli upplästa alls i skärmläsarprogrammet. Det händer att datorrösten stammar eller helt enkelt vägrar läsa helt och hållet. Ibland kan man kopiera innehållet i ordbehandlaren och lyckas där, ibland får man skriva ut det hela och köra i en annan maskin som kallas Poet compact. Rösten i Poet compact heter Ingrid och låter inte särskilt poetisk.

Det finns ett ordspråk som säger "hemligheten bakom varje stor man är hans kvinna" och det stämmer nog rätt ofta. Jag trivs faktiskt med denna roll, eftersom det finns några biverkningar som passar mig ganska bra. Är han ute på dessa ändlösa möten så behöver jag inte laga mat. Då får han skattemat flera gånger om dagen och jag behöver vare sig handla eller stå vid spisen respektive diskbänken. Dessutom kan jag spendera tiden till något äventyrligt utan att han sitter hemma och är orolig för det eller bara ledsen över att vara ensam. I söndags till exempel träffade jag min Kullavik-väninna efter att jag hade överlämnat herr Mås till någon grön ungdom. Min Kullavik-väninna borde egentligen heta Kullerbytta. Hon har alltid mycket att berätta, framför allt härligt burleska historier om hur hon, som är till hälften schwabiska och till hälften italienska, råkar ut för den svenska mentaliteten. Detta är verkliga äventyr!

Efter att jag blivit uppdaterad med en och annan nyhet gick vi på bio, Hagabion alltså. Även detta är lite äventyrligt, eftersom man nästan inte hinner till filmföreställningen i rätt tid för det är så mycket att läsa inne på toaletten. Men vad bra att det då och då finns någon som släpar med mig till en biofilm. Det var faktiskt bara andra gången jag gick på biograf i Sverige och inte heller den här gången var det en svensk film. Vi såg Igelkotten och den var riktigt bra. Den handlar om hur man kan hitta sitt gömställe i det här livet som är så väldigt mycket styrt av kommersen och där man narras med att lyckan hänger ihop med att köpa något eller att vara någon. (Jag tror jag håller på med att hitta mitt gömställe! :-)

Apropå att köpa något och att vara någon. Häromdagen köpte jag mig ett eldstål för första gången i mitt liv. Det beror på att jag inför nästa friluftsmomentet i Småland inte bara är kolbulleansvarig utan även blivit vald som fire chief inom vår lilla studentgrupp. Vi är fyra stycken och vi kallar oss De Fyra Pyromanerna. Alla andra studenter ska lära sig med hjälp av våra eldsprutande presentationer hur man kommer fram till en rejäl brasa även när det regnar och allt har hunnit bli genomblött, även tändstickorna.

Medan herr Mås satt och försökte förbättra världen hela måndagen stod jag hemma vid diskbänken, fast inte för att diska. Jag experimenterade med eldstålet och olika sorters fnöske. Allra bäst gick det faktiskt med en tampong som jag hade fluffat upp. Det räckte med en enda gnista och så sa det bara Puff! och den finaste lågan hade uppstått. Sedan gällde det att överföra alla dessa indoor-erfarenheter till verkligheten i utelivet. Så jag packade min ryggsäck och åkte ut på Vättlefjäll. Där är det för närvarande inte någon risk för skogsbrand, så jag kände mig trygg när jag fortsatte med mina lustiga pyromaniska försök. (Enligt min åsikt finns en del kriminell energi anlagd i varje människa. För min del yttrar det sig i att åka kollektivt utan biljett då och då - och utan att åka fast förstås - samt i att tända eld med en viss djävulsk glädje.) Jag lyckades ganska bra med min lilla brasa så att jag slutligen kunde spisa olika varmrätter därute: tomatsoppa, tysk grillkorv och en stor mugg rött te. Det gäller bara att ha tålamod, både med elden och sedan med den färdiglagade maten. Nästa gång vill jag alltså inte lukta som en rökt ål efteråt och inte heller bränna munnen. Ja ja, man lär sig alltid något.





Kein Feuer ohne Rauch?

Will man die Welt verbessern, so ist das heute nicht mehr so einfach wie früher. Ich meine früher, als die Welt noch ein bisschen übersichtlicher war. Ich habe das Weltverbessern nunmehr ziemlich vollständig an Herrn Möwe abgegeben, denn der kann das viel, viel besser als ich. Nachdem ich bei ihm eingezogen bin, ist er in die Politik zurückgekehrt - und sein Comeback war kometengleich. Das Weltverbessern besteht heute zum größten Teil darin, fürchterlich viele PDF-Dateien zu lesen, um danach stundenlange Debatten in verschiedenen Gremien zu führen. Arbeitet man mit einem Computer ohne Bildschirm, kann sich selbst eine simple PDF-Datei wie harter Klassenkampf anfühlen. Wenn sie sich zum Beispiel überhaupt nicht vorlesen lassen will - oder die Computerstimme stottert wie verrückt, weil die PDF-Datei irgendwie nicht ganz astrein ist. Herr Möwe flucht eigentlich selten, aber wenn er zum Weltverbessern PDF-Dateien lesen muss, dann flucht er öfter mal.

Es heißt "Hinter jedem großen Mann steht eine Frau" oder so ähnlich - und ich helfe ihm freilich so gut ich kann. Ich helfe beim Bändigen von störrischen PDF-Dateien und bei anderen Widrigkeiten, von denen die sehenden Politikerkollegen nicht die geringste Vorstellung haben, dass sie überhaupt existieren. Das Schattendasein hinter einem großen Mann hat aber auch seine Vorteile. Wenn Herr Möwe tagelang draußen ist, um die Welt zu verbessern, brauche ich kein Essen zu kochen. Dann bekommt er rund um die Uhr Steuergeld-Essen und ich spare mir das Einkaufen, Kochen und Abwaschen. Außerdem kann ich die Zeit für abenteuerliche Dinge verwenden. Freilich kann ich die Zeit auch für abenteuerliche Dinge verwenden, wenn er zu Hause auf mich wartet, aber das fühlt sich dann anders an und nicht so gut.

Nachdem ich Herrn Möwe letzten Sonntag einem grünen Jüngling überantwortet habe, bin ich mit einer Freundin zuerst einmal eine total vereiste und eigentlich gesperrte Treppe zu Skansen Kronan hinaufgeklettert. Danach haben wir uns in ein Café gesetzt, das MUMS heißt und ich habe wieder herrlich schräge Geschichten gehört, wie jemand mit schwäbischen und italienischen Wurzeln die schwedische Mentalität erträgt. Oder auch nicht. Schließlich sind wir ins Kino gegangen, eines von diesen alternativen, wo keine Werbung kommt und wo man auf den Toiletten eigentlich mehr Zeit verbringen müsste als im Kinosaal, weil es an den Wänden da so viel zu lesen gibt. Gesehen haben wir den Igelfilm, der mir richtig gut gefallen hat. Ja, wenn ich so überlege, bin ich wohl gerade auf dem besten Wege, das perfekte Versteck zu finden...

Auch am Montag war Herr Möwe unterwegs und ich habe die Zeit genutzt, um ein bisschen abenteuerliche Hausaufgaben für mein Fernstudium zu machen. Wurde ich doch beim letzten Mal dort nicht nur zum Kolbulle-Bratling eingeteilt, sondern auch zum fire chief in unserer Kleingruppe gewählt.
Wir nennen uns Die Pyromanen und haben die Aufgabe, am Samstag allen anderen zu präsentieren, wie man auch unter den allerwidrigsten Umständen im Freien ein Feuer entfacht und unterhält. Ich habe den Task mit dem Zunder gewählt. Darum habe ich mir letzte Woche einen echten schwedischen Feuerstahl gekauft, etwas, das auch noch funktioniert, wenn es seit Tagen in Strömen regnet und kein Streichholz mehr trocken ist.

Bevor ich in die Wildnis rausgefahren bin, habe ich zu Hause in der Spüle ein paar indoor-Experimente gemacht. Dabei ist herausgekommen, dass als Zunder am allerbesten ein auseinandergefluselter Tampon funktioniert.
Da reicht manchmal schon ein einziger Funke - und das Fusselzeug brennt lichterloh. Also: schwedischer Feuerstahl und ein paar Tampons, möglichst wasserdicht verpackt in einer Filmdose, dann kommt man gut über die Runden. Somit konnte ich meinen Rucksack packen und das ganze im Freien verifizieren. Oben im Vättlefjäll habe ich dann nicht nur ein prima Feuerchen gemacht, um damit Suppe und Tee zu kochen sowie Nürnberger zu grillen, sondern ich habe tatsächlich auch noch ein paar frische Zunderschwämme geerntet, die ich dann am Samstag herumzeigen kann.

Ich glaube, in jedem von uns steckt eine gewisse kriminelle Energie. Bei mir äußert sie sich darin, dass ich gerne mal ohne Fahrschein mit den Öffentlichen fahre - freilich ohne erwischt zu werden! - und dass ich mit einer gewissen teuflischen Freude herumkokele und mein Feuerchen schüre. Was ich dabei noch lernen muss, ist Geduld zu haben, so dass ich beim nächsten Mal vielleicht ein bisschen weniger wie ein Räucheraal rieche und mir auch bei meiner Outdoorkost nicht wieder den Mund verbrenne. Gut Ding will Weile haben...



Tiefgefrorene Hattifnatten




Bohusleden im Winterschlaf.


1 Kommentar:

Fru Decibel hat gesagt…

Till någon grön ungdom, hahaha, du är rolig.