Eigentlich erzähle ich fremden Männern nicht, wieviel ich wiege, aber wenn man sich einmal im Leben ein Paar anständige Skier anschafft, dann kann man schon mal eine Ausnahme machen. Und wenn man in ein Einkaufszentrum fährt, in dem zum großen Teil Einwanderer einkaufen, dann kann man sogar das Glück haben, eines der allerletzten Paar Skier zu ergattern, die in ganz Westschweden über den Ladentisch gingen. Ansonsten sind die Geschäfte nämlich schon leergekauft, was preiswerte Wintersportausrüstung angeht.
Meine letzten Skier habe ich bekommen, da war ich wohl 15 oder 16. Nein, kaputt gegangen sind sie bis heute nicht, aber die Skischuhe, die dazu passen, die waren irgendwann verschlissen - und funktionstüchtiger Nachschub war 20 Jahre nach dem Mauerfall einfach nicht mehr zu beschaffen. Mit diesen Skiern bin ich viele, viele Kilometer gelaufen, zweimal den ganzen Rennsteig entlang - einmal rauf und einmal runter. Diese vielen einsamen Stunden im tief verschneiten Winterwald haben sich mir eingebrannt - und als nun hier plötzlich richtiger Winter war, konnte ich nicht in der Stube sitzen.
Nur eine gute Viertelstunde von unserer Wohnung liegt der Slottsskogen, ein ziemlich großer Stadtwald. Hier habe ich eine Loipe gefunden, auf der ich dann mit meiner Neuanschaffung den Nachmittag verbrachte. Anfangs eierte ich ein bisschen herum, die moderne Ausrüstung war wohl noch etwas ungewohnt, aber schon nach einer Viertelstunde hatte ich mich eingelaufen - und dann ging es wie geschmiert. Nach einer Weile auf Langlaufskiern stellt sich bei mir etwas Rauschähnliches ein. Es sind der Schnee, die Landschaft, das beinahe lautlose Gleiten, die Kälte... Dann denke ich: Nun könnte ich bis zum Nordpol weiterlaufen. Aber glücklicherweise ging die Spur immer im Kreis - und auch an der einen Weiche bin ich nicht zum Nordpol abgebogen.

En aktivitet med beroendeframkallende potential
Egentligen berättar jag inte för vilken som helst främmande man hur mycket jag väger, fast idag gjorde jag ett undantag. Det är ju inte så ofta man köper nya skidor - och då skulle det bli ett par rejäla. Dessutom hade jag tur, eftersom jag handlade i ett köpcenter där framförallt invandrare brukar handla - och invandrare brukar inte åka skidor lika mycket som icke-invandrare. Jag fick alltså idag tag i ett av de sista paren goda och prisvärda längdskidor som överhuvudtaget fanns kvar i Västsverige. Vädret och rean hade faktiskt gjort att det redan är brist på många vintersportgrejer.
Senast jag fick skidor var när jag var 15 eller 16 år gammal. Dessa skidor finns kvar, de är inte ens allvarligt slitna, fast pjäxorna som passar till dem har inte funnits att köpa på många år, inte efter murens fall i alla fall. Med dessa skidor har jag åkt många, många kilometer, oftast ensam och framför allt i Thüringer Wald, där det finns en tidigare gränsväg, som så småningom blev en fin vandringsled: Der Rennsteig. Den åkte jag fram och tillbaka ett par gånger och minnena efter dessa ensamma skidvandringar är djupt inbrända i mig. Därför kunde jag nu - under detta fina vinterväder - inte stå ut med att sitta inne eller bara titta på den vita prakten.
I Slottsskogen hade redan andra skidåkare gjort ett ganska bra spår och det gick verkligen lätt att åka där. Efter ett tag på skidor faller jag nästan i ett slags trance, det beror säkert på det speciella sättet att ta sig fram, på det vita landskapet, det nästan ljudlösa glidandet och kylan... Då är jag nära att sätta igång och åka ända till Nordpolen. Men lyckligtvis var spåret där i Slottsskogen en runda - och jag svängde inte heller på den enda växeln som fanns. Därför sitter jag nu här och skriver detta. Det med Nordpolen det blir nog kanske en annan gång.
Här har man redan lagt dubbelspår,
skulle Måsen säga, som är järnvägsnörd.
Kann man hier zum Nordpol abbiegen?
Wenn Schnee liegt, wird es nicht wirklich richtig dunkel.
* * *
Hier bin ich das letzte Mal mit meinen alten DDR-Skiern unterwegs.
Das war im langen Winter 2005/2006 - in den Gärten von Biesdorf.
Dabei sind meine uralten Skischuhe kaputtgegangen.
(Und die von dir, liebe Annett, haben leider auch nicht gehalten.)