Donnerstag, 22. Juli 2010

Wieder zu zweit


Gestern sind sie wieder heimgeflogen, meine Ableger. Oh, es war nicht leicht, Abschied zu nehmen nach einer ganzen Woche Zusammensein. Wir haben so viel erlebt - und so viel gelernt: das Enkelkind vor allem, aber auch seine Muttermutter. Es ist tatsächlich was ganz anderes, Oma zu sein. Als meine Tochter in Jakobs Alter war, da war ich Mitte zwanzig - und völlig damit beschäftigt, den Alltag zu organisieren. Jetzt betrachte ich alles aus einer anderen Perspektive und kann mir Zeit nehmen, die täglichen Entdeckungen und Entwicklungen zu genießen. Kinderaugen haben eine ganz spezielle Optik: Unsere erwachsenen Probleme schrumpfen ins bedeutungslose und die vielen kleinen Dinge, die wir schon lange nicht mehr wahrnehmen, tauchen plötzlich wieder auf.

Wenn man mal wieder denkt: Jetzt wird die Welt verrückt! - dann sollte man sich vielleicht die Zeit nehmen und einer Schnecke dabei zusehen, wie sie einen Waldweg überquert. Oder sich einfach an ein Ufer setzten und Steine ins Wasser werfen. Ich habe nicht (mehr) gewusst, wie viele unterschiedliche Geräusche Steine machen können, wenn sie ins Wasser plumpsen...





Nu har mina förgreningar rest hem igen, dottergrenen med lillkvisten.
Det var ganska bedrövligt att ta avsked efter en hel veckas samvaro. Lillen lärde sig mycket - om skogen, havet och alla slags båtar. Men jag lärde mig också mycket. Det är ju helt annorlunda att vara mormor än att vara mamma.
När min dotter var i samma ålder som mitt barnbarn är nu då var jag 25 år gammal och helt upptagen av att organisera vardagen. Nu ser jag Lillens uppväxt ur ett helt annat perspektiv. Hans upptäcktsfärder och hans språkutveckling är väldigt spännande och givande att iaktta. Saker och ting som är så hemskt viktiga för oss vuxna blir nästan osynliga och småsaker som vi inte längre ser förstoras med barnögonens lupp. Nu efter att de rest hem borde jag försöka att behålla den där luppen ett tag till - framför allt när vuxenlivet tycks gå på tok igen. Då är det kanske enklare att skratta åt det.



Das Bild mit der Gießkanne erinnert mich
irgendwie an diesen Buchumschlag...


Kommentare:

Fru Decibel hat gesagt…

Vad heter den på svenska?

Keri hat gesagt…

Den heter "Skimmer".

Fru Decibel hat gesagt…

Jaså, den. Långsökt bild tycker jag. Den svenska versionen har en bild på en eldsprutande isländsk vulkan av Linus T.

Keri hat gesagt…

Nej, detta är inte alls någon isländsk sjö och omslagsbilden är helt löjlig i och för sig. Liksom titeln på tyska...

Boken har nog inte hittat så många läsare i Tyskland är jag rädd.