Erinnerung an die Marie A.
An jenem Tag im blauen Mond September
Still unter einem jungen Pflaumenbaum
Da hielt ich sie, die stille bleiche Liebe
In meinem Arm wie einen holden Traum.
Und über uns im schönen Sommerhimmel
War eine Wolke, die ich lange sah
Sie war sehr weiß und ungeheuer oben
Und als ich aufsah, war sie nimmer da.
Seit jenem Tag sind viele, viele Monde
Geschwommen still hinunter und vorbei
Die Pflaumenbäume sind wohl abgehauen
Und fragst du mich, was mit der Liebe sei?
So sag ich dir: Ich kann mich nicht erinnern.
Und doch, gewiß, ich weiß schon, was du meinst
Doch ihr Gesicht, das weiß ich wirklich nimmer
Ich weiß nur mehr: Ich küsste es dereinst.
Und auch den Kuss, ich hätt' ihn längst vergessen
Wenn nicht die Wolke da gewesen wär
Die weiß ich noch und werd ich immer wissen
Sie war sehr weiß und kam von oben her.
Die Pflaumenbäume blühn vielleicht noch immer
Und jene Frau hat jetzt vielleicht das siebte Kind
Doch jene Wolke blühte nur Minuten
Und als ich aufsah, schwand sie schon im Wind.
aus: Bertolt Brechts Hauspostille (1927)

Minne av Marie A.
Det var en dag i månaden september,
då under plommonträdet tyst och öm
jag höll den kära, höll den stilla, bleka
i mina armar som en ljuvlig dröm.
Och över oss i blåa sommarrymden
där var ett moln. Jag såg det länge - å,
det sken så vitt, så oerhört däruppe.
Men jag såg upp, och det var borta då.
Sen dess har många månader och dagar
förflutit stilla, vandrat tyst förbi.
Nerhuggna är väl plommonträden - frågar
du: Var är hon du var förälskad i?
- så svarar jag: jag minns det inte mera.
Jo, visst förstår jag vad du menar - men
jag minns ej ansiktet, jag vet ju bara,
att jag har kysst det, det var längesen.
Men också kyssen skulle varit bortglömd,
om inte molnet hade varit där.
Det molnet minns jag och ska alltid minnas:
det var så vitt, det kom från högre sfär.
Kanhända blommar plommonträden ännu;
sitt sjunde barn har kanske kvinnan fått.
Men molnet fanns där bara i minuter:
när jag såg upp, så hade det förgått.
dikten är tolkad av Johannes Edfelt