När jag för två och ett halvt år sedan började lära mig svenska då hette en av mina första lärare Mats. Han bodde konstigt nog på en platt skiva – vem säger att jorden är ett runt klot? – och han var ganska sträng. Den första frågan vi fick lära oss då var "Varifrån kommer du?" En lustig fråga, eftersom jag så gott som aldrig använt den. Förutom i förrgår. Då frågade jag flera gånger: "Och varifrån kommer du?" Vi var omkring 50 stycken frivilliga som ville anta sig TISUS-provet. En underhållande blandning – angående ålder och svaret på "Varifrån kommer du?" Om någon var uppvuxen i Australien vet jag inte, men folk från Amerika, Afrika och Asien hittade jag i alla fall. (Europa är den enda kontinenten som inte börjar på A. Märkligt, eller?)
I stora hörsalen fick vi lägga allt – väskor, jackor, mobiler – långt, långt ifrån oss, och nästan nakna, bara klädda med en penna och ID-kortet inväntade vi det första delprovet – utom några disträa ynglingar som inte ens hade med sig någon penna alls. Men de fick låna en. (Hur kan man glömma en penna?) Två äldre damer vaktade sedan misstänksamma, nästan som två vassa schäfrar över den muntra skaran av vita och svarta lamm som vi föreställde. Utanför Humanisten hittade jag dessutom Näcken, min gamle vän, som också hade ett vaksamt öga, dock inte på alla, utan bara på mig. Det kändes tryggt.
Läsförståelse-provet började med en text om fetma bland unga värnpliktiga män som har registrerats under mönstringen i många år. Andelen har vuxit jämt, något som inte överraskade mig. Sedan fick vi läsa en medicinhistorisk text om skörbjugg. Inga nyheter för mig heller, eftersom jag i tidig tonårsåldern drömde om att bli polarforskare. Rubriker som de andra kortare texter hade, har jag redan glömt. Den långa texten i alla fall, den som man inte hann läsa, bara skulle hitta olika information i, den handlade om Färöarna. (Ett resemål som dyker upp i mitt huvud då och då.) Sedan gällde det att skriva en liten uppsats på ungefär 400 ord om ett givet ämne. Frågan var om det var bra eller inte att betygsätta barnen i skolan tidigare än i årskurs åtta. Jamen, denna fråga har jag ju en säregen åsikt om – och jag hade inte alls svårt att lämna den på pappret. Svårast var egentligen att skriva så mycket för hand. (Min väninna Susanne kommer säkert att skälla på mig, när hon läser det…)
Efter en utsträckt och rolig köttbullarlunchrast med en ung fransman var det dags för muntan. Utanför en mindre sal hittade jag mina samtalspartner: en sjöman i min ålder som var uppvuxen i olika länder och kunde fyra språk flytande, dock utan något betyg hittills – och en kanadensisk kvinna som till min stor överraskning varit soloflöjtist i Norrköpings symfoniorkester sedan 1996. (Det var ju en annan kanadensisk musikkvinna som gjorde att Herr Mås och jag stötte på varandra...)
Såväl sjömannen som flöjtkvinnan har bott i Sverige i drygt ett dussin år och de talade förstås utmärkt svenska. Sjömannen bestämde generöst att vi skulle välja ett tema, alltså flöjtkvinnan och jag. Det var alldeles lätt, eftersom vi inte längtade efter att prata om varken EU eller om tekniska innovationer. Så blev det faktiskt "Konsten att läsa och skriva", mitt favoritämne! Inne i salen presenterade sig vår samtalsledare och en observatör, båda två kvinnor, något som jag tyckte var ytterst angenämt. Innan vi hann presentera oss, undrade obs-kvinnan vem av oss hette Kerstin. När jag outade mig sa hon: "Jag ska hälsa från Anne Marie. Vi jobbade tidigare i samma skola. Hon var en underbar kollega." Hoppsan!, tänkte jag. Och hoppsan!, sa mitt hjärta. Det förefaller mig som om den här dagen bara består av överraskningar...
Själva samtalet, som alltså noggrant observerades och dessutom spelades in på bandspelare, var tyvärr alldeles för kort, eftersom jag hade kunnat prata med de där två intressanta kosmopolitiska människorna en hel eftermiddag. Men så är livet: Först vill man helst inte. Och sen vill man helst inte sluta… Resultatet för hela den lustiga TISUS-dagen skickas ut om två-tre veckor, men jag är ganska säker på att jag kommer att bli en leg. sv. tal. Tihi! :-)
Es lief wie geschmiert!
"Mama, Mama, es hat ja gar nicht wehgetan! Und er hat auch gar nicht gebohrt!" Nee, wirklich. Das war die formidabelste und lustigste Prüfung, der ich mich jemals unterzogen habe. Wir waren viele, eine halbe Hundertschaft, und aus allen Winkeln dieser Welt. Und endlich durfte ich die Frage "Och varifrån kommer du?" mal ausgiebig anwenden. Also die Frage, mit der ich vor zweieinhalb Jahren meine ersten eigenen Schritte auf Schwedisch gemacht habe. Mats hieß damals mein Lehrer, er war auf einer CD-ROM eingesperrt und ziemlich streng.
Die beiden älteren Damen, die uns im Großen Hörsaal während der Lese- und Schreibprüfung bewachten, waren auch ziemlich streng. Wir durften nur einen Kugelschreiber und den Personalausweis anbehalten, ansonsten mussten wir Jacken, Taschen, Mützen und Mobiltelefone weit von uns entfernt auf einen Haufen werfen. (Ein paar männliche Mitschreiber hatten nicht mal einen Kuli mit! Völlig durch den Wind die Jungs...) Während der Zeiger der großen Wanduhr langsam auf neun vorrückte, winkte ich durch die Glasscheibe nach draußen meinem Kumpel, dem Wassergeist zu. Er wollte ein bisschen auf mich aufpassen, hatte er versprochen.
Die Fragen zu den Lesetexten waren teilweise etwas merkwürdig, die Texte selbst gemäßigt interessant. Über Fettsucht bei schwedischen Wehrpflichtigen und Skorbut bei längeren Seereisen, na ja. Spannender war dann schon das Aufsatzthema: Was hältst du davon, dass man nun an schwedischen Schulen bereits ab der 6. Klasse Zensuren geben will? Aber Hallo! Dazu habe ich sehr wohl eine handfeste Meinung und es fiel mir nicht besonders schwer, diese vehement aufs Papier zu bringen. Was mir viel schwerer fiel war, das alles mit der Hand zu schreiben. Also erst Kladde und dann noch die Reinschrift. (Oh, meine Freundin Susanne wird sicher mit mir schelten, wenn sie das liest...)
Nach einer ausgiebigen Mittagspause, die ich mit einem Haufen Köttbullar und einem jungen Südfranzosen verbrachte, trollte ich mich zu dem Raum, in dem die Mündliche stattfinden sollte. Dort wartete schon ein Mann in meinem Alter, der keine richtige Heimat hatte, sondern immer nur zur See gefahren war und vier Sprachen fließend sprach, aber für keine von diesen vier Sprachen irgendein Zeugnis hatte. Neben seinen vier Sprachen hatte er noch fünf Kinder. Dieser Seemann will nun nicht mehr zur See fahren, sondern Ingenieur werden und dafür braucht er das TISUS-Papier. Kurze Zeit später stieß dann noch eine etwas jüngere Frau aus Kanada zu uns, die - wie sich später herausstellen sollte - seit 1996 beim Sinfonieorchester in Norrköping als Soloflötistin angestellt ist. (Musikerinnen aus Kanada scheinen in meinem Schicksal eine gewisse Rolle zu spielen...)
Der Seemann überließ uns Frauen dann großzügig die Themenwahl - Thema 3!, kicherten wir einstimmig - und so betraten wir frohen Mutes das Prüfungszimmer. Hier präsentierten sich zwei Damen, sehr angenehm, und die eine fragte ganz unvermittelt, wer von uns dreien denn Kerstin sei. Der Seemann grinste, ausgeschlossen!, aber ich outete mich dann schnell. "Ich soll dich von Anne Marie grüßen! Wir haben mal an der gleichen Schule gearbeitet. Sie war eine wunderbare Kollegin." (Mit Anne Marie war ich tags zuvor im Göteborger Botanischen Garten herumspaziert. Sie hatte natürlich nix davon erzählt, dass sie die halbe Besatzung der Humanistischen Fakultät kennt.) Aber wenn man in einem fernen Land an einer fremden Uni während einer ziemlich kompakten Prüfung von einem der Prüfer mal eben so von jemandem Grüße ausgerichtet bekommt, dann fühlt man sich gleich ein bisschen mehr zu Hause und kriegt außerdem Flügel...
Ja, was soll ich sagen? Alles lief wie geschmiert! Und am liebsten hätte ich mich mit meinen beiden interessanten Mitprüflingen noch viel länger unterhalten. Aber so ist es ja oft: Erst will man am liebsten gar nicht. Und dann will man am liebsten gar nicht mehr aufhören. Als ich bei meinem Möwenmann zurück in Majorna war, fragte er sogleich: Und bist du jetzt legitimierte Schwedischsprecherin? Nun, das wird sich in zwei bis drei Wochen zeigen, wenn ich Post aus Göteborg kriege. Aber: Ich bin zuversichtlich. :-)
Posts
