Samstag, 5. Juli 2008

Nya vänner - Vid havet


Att jag tycker om att simma, helst långa sträckor, det kanske har jag någon gång berättat om. När jag gjorde det senast utanför Saltholmen, då tilltalades jag av en man som ville tävla med mig medan vi skulle simma till närmaste skär. Jodå, att simma ut på havet gemensamt, varför inte, men inte för att tävla tyckte jag. Vattnet hade ju bara 17 grader då. "Så låt mig vara din beskyddare!", föreslog han. Jag skrattade och dök in i det salta havet.

Så gav vi oss iväg, simmande sida vid sida. Efter en stund kändes vattnet inte så kallt längre och lyckligtvis fanns det inte så många motorbåtar som rusade förbi oss. Mannen pratade nästan hela tiden medan jag kom att tänka på hur min syster, min hund och jag hade betvingat sjön som fanns strax i närheten av familjens sommarställe. Min syster och min hund, som mina beskyddare, i en gummibåt, jag i vattnet. Ensam hade jag aldrig vågat simma över hela sjön...

När mannen och jag kom fram till den lilla klippan som annars ägdes väl bara av sjöfåglarna, då klättrade vi upp och satte oss i solen för att vila lite och värma våra kroppar innan vi skulle simma tillbaka. Märkvärdigt nog hade vi börjat prata om livets mening. Så satt vi alldeles nakna mitt i havet på en liten ö full av fågelspillning, solen lyste på våra ryggar - och vi diskuterade kärlek och lyx, natur och jobb - och dyra, bullrande båtar av plast som egentligen inte behövdes alls. Vi kände varandra inte och språket vi talade var inte vårt modersmål, vare sig hans eller mitt. Men just i detta ögonblick fick jag en liten aning om vad som menades med livets mening. Jag tror den har med mycket enkla saker att göra...





Neue Freunde (3) - am Meer

Dass ich gerne schwimme und besonders gern weite Strecken, das hab ich sicher schon mal erzählt. Als ich letztens in Göteborg vor dem Nudisten-Strand von Saltholmen eifrig hin- und herschwamm, sprach mich irgendwann ein Mann an und fragte, ob wir nicht zusammen zur nächsten Schäreninsel schwimmen sollten, und am liebsten um die Wette. Um die Wette wollte ich nicht, aber zusammen aufs Meer rauszuschwimmen, ja, das klang schon verlockend. Das Wasser war allerdings ziemlich frisch, irgendwas um 17 Grad, und als ich zögerte, sagte der Mann plötzlich irgendwie lustig-feierlich: "Ich werde dein Beschützer sein!" Da lachte ich und stürzte mich fröhlich in die Fluten.

Nach einer Weile fühlte sich das Wasser gar nicht mehr so kalt an. Und glücklicherweise gab es in der Fahrrinne gerade kaum jaulende Motorboote, denn vor denen fürchtete ich mich mehr als vor der offenen See. Der Mann redete fast die ganze Zeit, während meine Gedanken zurückwanderten zu der Zeit, als meine Schwester, mein Hund und ich den Storkower See gemeinsam bezwungen haben. Die beiden saßen im Schlauchboot - als meine Beschützer - während ich ans andere Ufer schwamm. Alleine hätte ich mich das niemals getraut...

Als der Mann und ich auf der kleinen Klippe, die sonst wohl nur den Seevögeln gehörte, anlandeten, kletterten wir aus dem Wasser, um uns ein wenig auszuruhen und vor allem, um uns vor dem Zurückschwimmen etwas aufzuwärmen. Aus irgendeinem Anlass hatten wir begonnen, über den Sinn des Lebens zu philosophieren. Saßen wir also - beide nackt - auf dieser klitzekleinen Insel voller Vogelmist, die Sonne brannte uns auf den Rücken, und wir diskutierten über Liebe und Luxus, die Natur und die Arbeit - und über teure, viel zu laute Boote aus Kunststoff, die eigentlich kein Mensch wirklich braucht. Wir kannten einander nicht, und die Sprache, in der wir uns unterhielten, war nicht unsere Muttersprache. Meine nicht und seine auch nicht. Aber just in diesem Augenblick bekam ich eine kleine Ahnung, was es mit dem Sinn des Lebens auf sich haben könnte. Ich glaube, der hat mit verdammt einfachen Dingen zu tun...


Kommentare:

rosenkugel hat gesagt…

Was du heute geschrieben hast, finde ich sehr anmutig.

Thomas Nydahl hat gesagt…

Keri
det var dagens vackraste berättelse, tack! Jag läser dig varje dag, det vet du. Men det är sällan jag kommenterar. Jag är en mycket vattenrädd människa, det har sina skäl, men jag blev så otroligt inspirerad av dina ord idag.
kram, Thomas

Keri hat gesagt…

Tack för era kommentarer, kära vänner. De gör gott.

Ja, känslan av det här lilla äventyret lever fortfarande inuti mig. Det är jag glad för och jag hoppas jag kommer aldrig att glömma det som jag upplevde där ute på havet...

Einar J hat gesagt…

Vackert!
Tyvärr är jag själv en dålig simmare, men avundas dem som beter sig som vattendjur och som dessutom samtidigt kan diskutera livets mening.
:-)

Keri hat gesagt…

Ah, Einar, du är tillbaka från Venedig! Men man brukar ju inte simma där genom kanalerna... ;-)