Sonntag, 6. April 2008

Das wirkliche Grau - oder: Alles hat seine zwei Schattenseiten

Helt nyss läste jag på Bodils blogg och snubblade över benämningen för en färg: riktigt DDR-grå heter färgen. Det gjorde ont på något sätt. Men lyckligtvis har ju min mamma scannat in en hel del dia-bilder. Så ska det nu finnas här ett par nuancer av färgen riktigt DDR-grå.

Gerade eben habe ich in Bodils Blog gelesen - und stolperte über die Bezeichnung für eine Farbe: richtiges DDR-Grau heißt die Farbe. Ich musste schlucken und irgendwie tat es weh, irgendwo da drinnen. Doch zum Glück hat meine liebe Mama ja all die vielen Diabilder eingescannt. So gibt es hier nun ein paar Nuancen des richtigen DDR-Grau.


Sommer auf Rügen


Sommer auf Rügen


Winter in Schwedt/Oder


Winter im Thüringer Wald

Kommentare:

Occident hat gesagt…

Keri
hade jag haft en scanner skulle jag ha visat bilder från min barndom i Malmö. Jag har bilder som är väldigt lika din bild nummer två: små barn med mamma och/eller pappa på stranden. Vår strand hette Ribersborg och låg i Malmö; på ena håller såg vi Kockums skeppsvarv, på andra håller Limhamn, med Cementas stora fabrik och färjeläget med båtarna som seglade över till danska Dragør. Det var min barndoms idyll, i det kapitalistiska men folkhemska Malmö, Sverige, alldeles i närheten av din tyska barndom,i ungefär samma färger, med samma slags minnen och längtan till det förflutna (saudade!) och därför så gripande. Fina också de andra bilderna. Kram, Thomas

Bodil Z hat gesagt…

Fina bilder!

Men nu undrar jag vad du säger om resten av min text, det vill säga det egentliga innehållet.

Keri hat gesagt…

Bodil, ich verabscheue diesen Menschenschlag genau wie du: Leute, die immer irgendwie "obenauf" sind. Dem Typen mit dem Restaurant geht es heute augenscheinlich nicht schlecht. Und sicher ging's ihm auch damals nicht schlecht, sonst würde er heute keine Krokodilstränen weinen.

Und vielleicht ist ja die Sache mit der DDR gerade an solchen Menschen gescheitert. Es gab welche, die hatten den Traum, eine bessere Welt zu bauen und sie haben an diese Idee geglaubt - und dann gab es welche, die wollten einfach nur Karriere machen, um irgendwelche Privilegien zu bekommen. Blöd ist, dass es gerade diese oft irgendwie besser über die Wende geschafft haben als viele "einfache Leute". Wir nennen sie "die alten Seilschaften". Ein Thema, das mich sehr wütend macht.

Es verletzt mich allerdings auch, wenn jemand (von außen) das Land, in dem ich aufgewachsen bin - und ohne das ich heute nicht die wäre, die ich bin - einfach mit dem Wort "grau" gleichsetzt. Ich habe 27 kunterbunte Jahre erlebt, Bodil! Ich konnte alles ausprobieren, wonach mir der Sinn stand - ohne, dass meine Eltern dafür hätten tief in die Tasche greifen müssen. Und ohne, dass meine Eltern irgendwelche "hohen Tiere" waren. Sie waren Lehrer, so wie deine Eltern. Ganz normale Lehrer.

Keri hat gesagt…

Tack Thomas, för din kommentar! Det gjorde gott att läsa dina ord. Men det är inte bara nostalgi, eller rättare sagt "ostalgi" som vi brukar kalla det. Det är så svårt att förklara för dem som var inte med. Men ditt hjärta slog ju också på vänster sidan - kanske förstår du lite bättre hur jag menar...

Bodil Z hat gesagt…

Keri,

beträffande DDR-grå så läste du in något annat och mer än det jag egentligen tänkte på. Jag kände på pricken igen den gråa färgen på mappen från diverse mappar, papper, kuvert och annat liknande som kom i mina händer under mitt år i Greifswald.

Keri hat gesagt…

Åh, då hade vi kanske redan då "Umweltpapier"! ;-)

Om jag minns rätt så hade vi det faktiskt. Men det hade inte så mycket med miljövänlighet att göra utan berodde på brist av ved för pappersbruken. Som barn samlade vi ju mycket "Altpapier" och lämnade det för att det skulle bli "nytt" papper igen.

Men idag är det ju ganska chic att använda inte det vita utan det gråa pappret, eller hur?

Occident hat gesagt…

Keri och Bodil, så skönt att ni skrev på svenska i andra rundan. Jag förstod i och för sig det mesta i Keris svar till Bodil, men jag vill ju förstå allt!!! Grått eller inte, det förflutna är ett töcken på samma sätt som nuet - för att inte tala om framtiden! Såg just att Die Grünen, för så heter väl de gröna i Tyskland (?), insett att etanolbilarna är ett större hot mot miljön än de nuvarande. Vindflöjlarna som ropar på miljövänlighet - t.ex. i form av grått papper - snubblar ofta på sin egen linje och korrekthet. Därför tror jag inte på nuets försäkringar om "den rätta vägen" till framtiden, lika lite som jag tror på försäkringarna om det förflutnas överlägsenhet. Men barndomsminnen ska vi vårda. Utan dem är vi både historielösa och lite fördummade. Jag älskar att se sådana bilder som i din blogg idag Keri!!! Jag får en tår i ögat och tänker på min egen mamma som var bara 64 när hon dog!
God start på veckan imorgon, till både Bodil och Keri! Thomas

Keri hat gesagt…

Tack detsamma, Thomas! Men detta med din mamma, det visste inte jag. Det låter tragiskt. Hur gammal var du då?

...

Vet du, ibland undrar jag om jag kanske gör för mycket väsen om min barndom. Men å andra sidan minns jag så många saker - så tydligt! - att jag håller fast dem för att inte tappa dem. Tiden gick ju inte så fort då och en massinvasion av intryck fanns ännu inte då - så som nu - så att jag kan verkligen urskilja många detaljer. Vet inte, om mina barn kommer att ha samma tydliga barndomsminnen när de blir efterfrågat av sina egna barn någon gång...

Occident hat gesagt…

Kära Keri
helt kort, för jag ska kommentera under din nya post idag: min mamma dog 1994,då var jag 42 år. Hon svalt sig till döds, anorektiker som flera andra i min familj!