Montag, 31. März 2008

Die Farbe Rot

Gestern sind wir ins Theater gegangen. Und das Theater ist in die Kirche gegangen. In eine Vorstadtkirche, mitten in Berlin. Während sie in Potsdam gerade Rushdies Satanische Verse aufführen, hat in der Invalidenstraße ein kleines Ensemble vom Berliner Ensemble den Traum vom Jenseits auf die Schippe genommen. Gedichte und Lieder aus Brechts jungen Jahren, die 1927 das erste Mal unter der Bezeichnung Hauspostille erschienen. Aber letzten Endes fanden wir Die Farbe Rot dann doch besser. Vielleicht weil der rote Faden da so schön frivol war?

Apropos frivol. Als ich gestern von Dahme zur Eisenbahn radelte - immer an der dort noch ganz jungen Dahme entlang - bin ich ziemlich oft im Slalom gefahren. Ich hab es einfach nicht übers Herz gebracht, meine kleinen Freunde, die feuerroten Feuerwanzen bei ihrer Frühlingskopplerei zu überfahren. Und es waren ziemlich viele rote Doppelpacks...



Eftersom det blev en Brecht-kväll igår igen ska det finnas en dikt av Brecht här idag.


Natthärberget

Jag hör att i Lund
på hörnet av Bangatan och Clemenstorget,
om vintermånaderna, står där varje kväll en man,
och åt de hemlösa som samlar sig där
skaffar han, genom att be de förbipasserande om hjälp,
plats på härbärget.

Världen blir därigenom inte annorlunda.
Förhållandet mellan människor förbättras inte.
Utsugningens tidsålder förkortas därigenom inte.
Men några män har nattlogi.
Vinden hålls undan från dem en hel natt.
Den snö som skulle fallit på dem, faller på gatan.

Lägg inte bort boken när du läser detta, du människa!

Några män har nattlogi.
Vinden hålls undan från dem en hel natt.
Den snö som skulle fallit på dem, faller på gatan.
Men världen blir därigenom inte annorlunda.
Förhållandet mellan människor förbättras inte.
Utsugningens tidsålder förkortas därigenom inte.

ur: Jag behöver ingen gravsten - dikter 1917-1956

Keine Kommentare: