Dienstag, 4. März 2008

Altwerden ist Scheiße

Der Mann, der nach der Oma kam, hat nun ein Buch geschrieben. Gestern kam es offiziell heraus. Und Glatzeder selbst hat im Berliner Renaissancetheater daraus vorgelesen. Meine Freundin Petra, die beim Aufbau-Verlag arbeitet, hatte Karten besorgt und gefragt, ob ich mitwill. Ich wollte und holte sie nach der Arbeit vom Verlag ab. (Dort durfte ich sogar in das Allerheiligste reingucken: das Verlegerzimmer! Es hat einen Kamin, Ledersessel und Bücher bis an die Decke. Wow!)

"Ja, man kann sich vielleicht hinsetzen und sich vornehmen: Nun erinnere ich mich. Aber so richtig geht das erst, wenn man gezwungen ist, es aufzuschreiben. Durch die Schreiberei bin ich unheimlich tief in mein vergangenes Leben eingetaucht und hatte eine Menge Aha-Erlebnisse. Ich erinnerte mich plötzlich sehr genau an bestimmte Gerüche, an meine Gefühle. Das wäre ohne die Schreiberei nicht möglich gewesen. Und warum meine Geschichten fast immer lustig klingen, obwohl die Zeit und die Ereignisse es oft gar nicht waren? Ja, wisst ihr, ich finde Altwerden ganz einfach Scheiße. Ich mag es überhaupt nicht. Und eigentlich komme ich nur damit klar, indem ich mit einem Augenzwinkern auf mein vergangenes Leben blicke."

Glatzeder war ein schwieriges Kind und er ist ein schwieriger Mensch. Und doch ist er immer geliebt worden. So ungefähr hatte ich ihn mir auch vorgestellt. Was ich nicht wusste: dass so vieles in seinem Leben mit Berlin-Lichtenberg zu tun hatte. Jeden Morgen radle ich an den Backsteinvillen des Herzberge-Krankenhauses vorbei. Er ist in einer von ihnen aufgewachsen - und sein Großvater Gustav Adolf war gleich nach dem Krieg Lichtenberger Bürgermeister...

Klar werde ich mir das Buch von Petra borgen, wenn sie's aus hat. Und ich werde jede Menge Spaß haben bei Geschichtenlesen - und ich werde hin und wieder stutzen und ein bisschen schlucken. Genau wie gestern abend.


Ein aktuelles Kurier-Interview
Ein etwas älteres mdr-Interview


Det är skit med att bli äldre

"Die Legende von Paul und Paula" från år 1973 har blivit en av de framgångsrikaste östtyska filmerna. Den manliga huvudrollen spelade Winfried Glatzeder. Nu har han skrivit en biografisk bok som kom ut igår med en läsning i Berlins Renaissancetheater. Min vännina Petra som jobbar på Aufbau-Verlag hade skaffat biljetter och frågat om jag vill vara med - och det ville jag faktiskt.

"Om nån frågar 'Minns du det' så kan man tänka efter och försöka minnas. Men på riktigt går det egentligen först när man börjar skriva upp allt man kommer på. Man blir tvungen att gå in i det förflutna mycket djupt - och jag hade verkligen intressante upplevelser under skrivandet... Varför mina berättelser mestadels låter ganska roliga? Det har med min ålder att göra. Jag tycker inte alls om att bli äldre. Det är helt enkelt skit. Och jag kan bara stå ut med detta genom att ha en komisk blick på åren som har gått..."

Glatzeder har alltid varit en komplicerad men omtyckt människa. Det visste jag ju redan. Vad jag inte visste var att så mycket i hans liv hade med Berlin-Lichtenberg att göra. Särskilt det området där jag cyklar förbi varje morgon och där Kati kom att bo numera. Nu ser jag till exempel de gamla tegelvillorna av Herzberge-sjukhuset med helt nya ögon, ty Glatzeder växte upp där. Hans morfar hette för övrigt Gustav Adolf - och var borgmästare i Berlin-Lichtenberg strax efter Andra Världskriget.

Jag ska i alla fall låna boken av min vännina - och jag ska ha det roligt under läsningen, men även haja till då och då. Det vet jag. Just som igår.


Kommentare:

krakri hat gesagt…

Jag såg en intervju med honom för några dagar sedan, där han också berättade lite om sin bok. Nu kommer Glatzeder också till bokmässan i Leipzig och jag tänkte att gå dit. Boken verkar väldigt intressant och så karismatisk att det troligen också blir ett trevligt upplevelse.

Keri hat gesagt…

Ja, gå dit! Att uppleva honom live kan jag verkligen rekommendera. :-)

Och nu vill jag se Paul-und-Paula-filmen än en gång. Det är ett måste efter denna kväll igår.